petralövberg

Möjligtvis kan detta vara den mest händelserika dagen på länge, och ändå har det inte skett särskilt mycket.

Jag har varit på fallskyddskurs och kastat mig ner i ett hål med sele. Eller ja. Jag kastade mig - ångrade mig - tog tag i repet och stoppade fallet. Där hängde jag och dinglade och lyckades att med vissa svårigheter pga extrema skrattattacker dra mig upp istället. Mina kurskamrater tyckte inte jag var riktigt frisk. I och med detta kom jag på en grej; jag har ingenting emot höjder, bara jag inte behöver färdas vertikalt och väldigt snabbt mellan dem.

Sen så har min hjälm fastnat i en godisautomat. Och det var inte jag som försökte stjäla godis ut åbäket utan det försökte sno min hjälm. The truth and nothing but the truth. 

Nu ska jag tänka bort min magvärk och gå till sportsclub.  

Jag sitter i min säng, framför mig har jag massa böcker om konditionsträning och muskelutveckling, hälsa och såndär. Jag blev lite manisk och fick någon konstig instinkt att börja arbeta - plugga, typ göra nåt slags... alltså jag vet inte. Vad fan är detta? Sen kom jag på att det är helt okej, om det är något man är intresserad av. Eller hur? (Kom igen, jag försöker verkligen övertyga mig själv här) Eller börjar jag verkligen bli helt insane? Näe, inte jag inte. Dock blev jag totalt nördstämplad idag av underjordspojkarna när Joel ropade ut mitt enorma missbruksläsande av Harry Potter-böckerna. Mannen har bara ställt till med odugligheter idag, han fyllde min talrik med (äcklig) sallad så jag inte fick plats med (den ännu äckligare) maten, sen tvingade han på mig en gasmask och sa att jag var ful. Trevlig kille.

Hur som helst, imorgon ska jag först jobba och sen på utbildning, sen träna och sen sova. Känns helt ok. Slipper ju Fjollen (joels nya smeknamn) iallafall.

Jag har kommit på en sak. Kiruna. Det är aldrig sådär lagom mys-kallt i den här jävla staden. Det är alltid kallt. Bara kallt. Det går inte att bekämpa kylan på något sätt. Jag som vill sitta ute och gilla, med tjocka tröjor, mössa och lovikkavantar (jag har gett upp det där med sommarvärme och drömmer istället om någorlunda söder-hösterväder). Bara det hade varit lite lagom kallt och inte arktisk köld.

Men nä. Det passar sig inte.

Helgen passerade, som i trans. När vi gick av skiftet på söndag kväll hade jag absolut ingen aning om vilken dag det var, vad klockan var och om jag skulle tillbaka till jobbet dagen efter. Trötthet. Övertrötthetsskrattattacker (långt ord) i bussen påväg ner. Det gjorde min dag, lite halvt.

Igår, trots en himla massa timmars sömn, var jag fortfarande lika trött. Det var utbildning på Folkets Hus, och jag måste säga att stolarna där är alldeles för sköna för att man ska hålla sig vid medvetande.

Sen fika hos ett bittert födelsedagsbarn och fortsatta övertrötthetsattacker från min sida. Efter det cyklade jag hem på mammas livsfarliga cykel och åkte sedan till the Öskog residence för en härlig middag och rätt många skratt där också.

Sen var jag trött. Sen sov jag. Jag sov så hårt att jag inte ens kommer ihåg att jag stängt av väckarklockan imorse. Tur att jag är ledig iallafall.

Nu är jag less på min förkyldning igen (nej den är inte borta) och ska ge gymmet ett nytt försök och hoppas på det bästa (mina tre träningspass i början av förra veckan drog liksom igång förkyldningen på nytt).

Jag klarar inte av människor som inte alls visar några tecken på att ha begåvats med ens en gnutta hjärnkapcitet. Människor som inte förstår eller uppskattar ironi ligger inte heller högt upp på listan kan jag meddela. Jag kan inte leva och verka bland såna människor, tror att det för det första beror på att allting jag säger är antingen nedlåtande, dumt eller sarkastiskt och för det andra för att jag är så fruktansvärt intelligent. Jag är ganska hemsk när allt kommer omkring.

Just nu är jag extra elak eftersom jag inte kan träna ordentligt. Det är så illa att jag nästan börjar säga elaka saker till mig själv i min ensamhet.

Nu sitter jag och kollar OC och kan inte andas. Hej igen, kära förkyldning.

Att sitta och äta päron i skolskenet för 150 svenska riksdaler i timmen är inte fy skam. Om jag får säga det själv.

Träningsvärken är total,
och febern påväg tillbaka.
Jag har inte fått kläm på det där med mjukstart.
Inte riktigt.

Voi satana, som vi säger på LKAB.

Mitt benpass igår var inte nådigt, något mitt överkroppspass idag inte heller var. Den redan brutala träningsvärken i benen håller på att få tillskott av ett par armar som mest troligt kommer hänga lealösa och slänga längs min kropp imorgon. Bra där.

Klockan är 18.20, om 2 h och 40 minuter kan jag med all rätt krypa till kojs. Bara någon kunde släcka den där förbannade midnattssolen.

yäh.

Från klockan 07:00 till 09:40 hann vi bli bjudna på kaffe tre gånger. Hej LKAB.

Gruvarbetare. Ja, det känns konstigt - men skönt. Skönt att ha ett jobb, och kanske framförallt skönt att ha ett jobb vilket inte innefattar en massa springande i trappor, övertrevligt beteende och disk. Skönt att gå omkring i arbetskläder och vara smutsig hela sommaren.

Nyss hemkommen, min nyckelknippa har gått upp i rök vilket gör min cykel, skåpen till lombia samt ytterdörren väldigt oåtkomliga. Men den borde komma fram någonstans, någongång. Ibland måste man ju ha tur. Ibland måste man få någonting bra. 

Nu ska jag gå (i avsaknad av cykel) till Sportsclub och träna för första gången på en vecka. Tack kära förkyldning, nu kommer jag vara på bottnarnas djupaste botten.  

HEJ

& Mandy, distansförhållande känns lite jobbigt men ändå uthärdligt. Sedan tycker jag att vi skaffar ett kollektiv någostans när vi inte längre är bundna till våra respektive orter.

Jag har som inte riktigt kopplat det här ännu. Det är över nu, över. Mina MSP3:or är inte mina MSP3:or längre, vi är löst fladdrande själar istället. Skol-lösa. Fast med en himla massa framtid för våra fötter. Det är nu världen väntar på oss, litegrann iallafall. Har inte bestämt mig om jag föredrar världen eller den trygga atmosfären med mina classmates runt omkring mig ännu, det återstår att se.

Hur som helst blev det ett hejdundrandes långt firande igår. Att vakna upp med feber och huvudvärk, att starta dagen med champagne och jordgubbar, att gråta i kyrkan, att åka lastbilsflak och skrika halsen av sig, att dras med långlivade gäster och inte få sova för att sedan dra igång igen med dunder och brak. Att ta studenten helt enkelt. Jag gillare.

Mina fötter värker kriminellt mycket, ikväll blir det converse eller tygskor - det är då ett som är säkert.

Klockan är 22.56
Det är fredag
Det är fredag veckan innan en viss Petra Lövberg Ståål på Juliebögatan 13 i Kiruna tar studenten
Vad tror ni Petra Lövberg Ståål på Juliebögatan i Kiruna gör klockan 22.56 fredagen innan hon tar studenten?

Petra läser Harry Potter and the Order of the Phoenix och är alldeles lagom nöjd med tillvaron.

Jag tror att jag kanske behöver hjälp.

Gå inte upp klockan sex dagen du ska gå balen. Extrem trötthet kommer att infinna sig och du kommer få lida av det. Skulle det ändå råka ske, håll dig borta från en marsch upp på Luossatoppen. Det tröttar nämligen ut ännu mer har jag hört.

Nej, dax att tagga till. Kaffe kanske gör susen.


Om ni undrar vem jag är i vimlet så är jag den på alldeles för höga klackar svajande blondinen (bara åsynen av klackarna får mig att tappa balansen) med förstor klänning (jag har mysteriöst krympt igen). Och jag har en - tyvärr måste jag ju erkänna det - rätt så stilig (skäggig och kort) kavaljer.

över och ut

Ute är det kallt. Och blåser. Kiruna är Kiruna, det är väl helt enkelt bara så.

Ikväll ska jag dansa vals och döda mina fötter, imorgon kanske jag åker till Gränsen - det var på tok för längesen. Den här stan är dödens stora håla, jag blir argare och argare på avsaknaden av allt för varje dag som går. Vi har ingen bokhandel, jag är typ världens boknörd. Plus att jag älskar kalendrar och anteckningsblock (vilket vi alltså inte heller har). Jag vill ha möjligheter. Jag vill inte ha Kiruna. I Kiruna finns det inga möjligheter. Här är det bara blåsigt och kallt.

Jag gick upp på Luossatoppen imorse, det var rätt ... ja, blåsigt och kallt. Men skönt att anstränga sig, det är det alltid.



peace

har haft den här låten i skallen sen jag vaknade imorse
The Bouncing Souls – Monday Morning Ant Brigade

mitt liv är en välfärdsvals
jag har allt, men jag har ingenting alls.

Jag vill härifrån. Typ jätte-nu.

Imorgon är det bal. Jag är inte i fas riktigt ännu, men det är ändå 24 timmar och en minut tills jag verkligen måste vara färdig. Coolt.