petralövberg

Jag är så trött.

Paradiset. Jag säger då det. Trots en bränd jacka och alldeles för mycket hallonmoussetårta (bland annat) var det precis vad som krävdes för att livsgnistan skulle tändas igen. Eller den glöder väl iallafall (fråga inte hur en gnista kan glöda..). Jag, blåaudin och fyra reskamrater klarade oss helskinnade genom de dryga tretton milen vilka (oturligt nog) tog oss tillbaka till gruvstaden. Imorgon börjar livet igen, 06:00. Av erfarenhet vet jag att det inte kommer vara så mysigt. Men what to do, liksom? Nu ska jag diska fredagens disk och sedan krypa ihop framför OTH. Ingen söndagsångest idag, det händer något nytt varje vecka. Pöss

Värmeljus + ny dunjacka. Ingen bra kombo.

Bra konstigt allting är just nu. Idag råkade jag köpa en bil. Märk väl: råkade. Bara en sån sak. Att hålla sig till den där förbannade grundplanen går inte alltid som smort. Aldrig - om man (tyvärr) ska vara sådär brutalt ärlig som man borde vara lite oftare.

Just nu försöker jag intala mig själv, väldigt intensivt, att detta är värt det. Jag är så trött att jag inte vet var jag ska ta vägen (fan, fjebba, fan för dig, thaimat och framförallt solsidan), har ont överallt (helt obefogat) och ja (allting skriker sooooova). Förmiddag är ett mörker utan dess like. Tolv timmar kvar, jag intalar mig att det går att överleva. Men jag är skeptisk, mycket skeptisk. Och allting pekar på motsatsen. Anywhoo.. jag ber till gud och hoppas på ett lugnt skift (redan där var det kört, det är som att högt uttala att man ska grilla - garanterat skyfall) och beger mig till joppet. Cha cha, bitches (har sällan eller aldrig försökt påstå att jag är helt hundra).

Stenkallt ute, skrot på 04TR60 och jag väntar på ett kall från k-rummet. Maten borde vara på ingång. Men än så länge är det bara jag, Thåström och fickiskuren...

Äh, han är för skön.

Vilket misslyckande (förvånad, någon?). Tänkte snabbt och enkelt överföra musik till telefonen. Snabbt och enkelt in my ass. Det gick inte bra och nu hinner jag inte träna innan jobbet. Tack livet.

Öjöj. Kiruna gör mål efter knappa femtio sekunder. Synd att man sitter och är dammig (lerig är dock en för dagen mer korrekt benämning då jag i princip duschat i grusblandad lervälling) bara.

Ska gå och kolla om de behöver min hjälp ute i verket. Det tjorvar - as usual. Hejs

Beträffande Situation Stockholm i inlägget här nedan måste jag tillägga att det är den mest vesäntliga tidningen jag läst på länge. Kanske någonsin. Det handlar ju faktiskt om verkligheten på riktigt. Inte en massa jävla hibbityjibbity om allt och ingenting. Vem fan bryr sig om Molly Sandéns nya drömkropp (för det första: vem är Molly Sandén?) eller det senaste Hollywoodsvallret? Egentligen? Vad får vi ut av det?

Ville bara säga det.

Trodde jag skulle hinna uträtta stordåd idag. Ack så fel man kan ha ibland. Dock började dagen rätt bra med ett läkarbesök (som jag både lyckades komma ihåg och närvara till vid utsatt tid). Sen gick det lite sämre, även fast ryggen var hamrad på plats. Jag skulle med min dator och det mobila bredbandet till Telia. Problem: Jag glömde de båda vesäntliga delarna för uppgiften i fråga. Tog en Safarifika istället. En lång. Jag, Thåström-boken och -spellistan. Trehundra koppar (nästan utan överdrift) kaffe senare åkte jag hem och tänkte springa till gymmet. Hamnade framför ett OTH-avsnitt och här är jag nu. Dressed for success (träningskläder) och jobbryggan packad. Ska snart ta mig i kragen och ordna upp denna dag. Bara lite nördande till...

Jag läste en artikel om Thåström i Situation Stockholm (fråga inte hur tidningen - just den av alla - hamnat i sovringsverkets fikarum) nyss. Jag dog. Typ. Han är så övermänskligt magnifik, till och med på papper.

Skulle bara säga det. Snart ska jag till fickis.

Drog en attacksömn på sisådär tio timmar. Kiruna är vitt och jag ska snart dra mig mot Moria. Jag fryser sjukt mycket om högra handens pek- och långfinger. Skumt. Nu har jag ingenting mer osammanhängande att dela med er. P-out.

Tillbaka i stan, tillbaka till avgrunden. Och jag spricker nog snart av ilska. Hej.

Ebba Grön – Flyktsoda

Kära vänner, det är nu endast ni som kommer läsa dessa till synes meningslösa skildringarna av mitt liv. Orsak: Den kvinnliga initiativtagaren till min existens. Alltså min mamma. She found it, my blog. Och hon förstår inte sarkasm. Ni kanske fattar. Jag framstår nu som en människohatande sadist i hennes ögon. Så var det med det.

Ibland är livet bra hopplöst. Gick och la mig - jättetrött - redan klockan elva, för att sedan vakna - hur pigg som helst - tre timmar senare. Efter ytterligare två timmar ligger jag nu här, klarvaken i min säng, och funderar på hur jag bäst kan antingen somna eller fördriva tiden fram tills dagen gryr. Är rätt tom på idéer faktiskt, åt båda hållen. Nattskiftssyndromet - pigg, men dum.

Jag är så trött nu. Vilken jävla cirkus. Uppvisningen går åt skogen. Och vilka idioter jag lyckats möta idag, intelligensbefriade själar. Den stora massan. Till exempel så ramlade det in åtta pers före mig och Vilda i kön på Safari, tillkännagav det högt och tydligt och drog sedan förbi två vänner till. Men visst, göre bara. Bara ni får eran mat är jag nöjd! Allt för alla andra (medan jag smärtsamt och skoningslöst torterade dem till döds, en efter en, i tanken).

Firar in ledigveckan på Safari med Lillkorvis. Kan det bli bättre?

Sitter och äter Naturell A-yoghurt och streamar Grease. Lite enformig smak på det ätbara måste jag säga, men vad gör man när bananerna tagit slut?

Klockan är snart två och jag fryser. Tröttheten knackar på dörren och det är hela två timmar tills jag ska till fickis - sista passet är farligt, lätt att svimma (i bemärkelsen sova, ingenting annat) dit. Men sen är det ledigvecka och ingen är gladare än jag. Tyvärr förstörs den totalt av den stundande uppvisningen. Men vad gör man? Bryter ihop och går vidare helt enkelt. Ska fortsätta med filmtittandet nu. CIAO.