typiskt livet sådär
Inleder (som vanligt) med en liten ursäkt för min nu månadslånga frånvaro. Typisk bortprioritering/total skrivkramp är än en gång orsaken.
En liten lägesupdate iallafall, det får ni nöja er med så länge. Hej.
Hursomhelst, jag är fortfarande i livet. Vädret är fortfarande dåligt. Jag jobbar fortfarande på tok för mycket och tränar fortfarande på tok för lite. Jag saknar fortfarande min ishall men vill fortfarande inte lämna gränsen. Någonsin igen. Typ.
Snart är säsongen dock över. Och vilken säsong det varit, det ständiga flatljuset och brisen från grannlandet har stundvis gjort det där med skidåkning både väldigt omöjligt och tråkigt. Om nu skidåkning kan vara tråkigt. Nja. Vi har istället sysselsatt oss med diverse andra aktiviteter, typ grönan. Hänga gäng. Ganska mycket osunda aktiviter med andra ord.
Igår åkte vi till Kiruna. För att köpa thaimat. En såndär typisk bakisdag. Det gick ju tyvärr inte riktigt som vi planerat (förvånad, någon?).. E10:an aka Vägen From Hell är helt hålig och kör man i dessa hål attackdör bilen. Eller iallafall däcket. En sån typisk pyspunka. Situationen löste sig - kanske inte så snabbt som många kanske önskat (särskilt två pojkar som väntade hemma på att vi skulle komma med pizza) - rätt så smärtfritt efter lite storstilade däckbyten, uppdykandet av en räddare i nöden och några kanske mindre smarta kommentarer lagda från fröken Lövberg herself. Jag bidrog iallafall med lite entertainment, som den glädjespridare jag är när inte dödsångestlocket ligger för tätt på.
En liten lägesupdate iallafall, det får ni nöja er med så länge. Hej.
Silent shout
Jag har varit väldigt tyst på sistone. Kombinationen av bristande motivation och tusen andra (för stunden) mycket bättre saker att göra har resulterat i att jag prioriterat bort vissa grejer. Men som sagt, jag är i Gränsen. Och då är det mycket mer okej.
Det är ganska gött här, som vanligt. Just nu snöar det, rakt ner dessutom. Inte nån jävla attackstorm från Norge här inte.. Men ryktet säger att den är påväg (kommer inte som en större överraskning).
Jag ska nu ge upp mitt försök att lära mig något ur Matteboken from Hell och istället bege mig antingen mot gymmet eller hem för att röra ihop en kulinarisk köttfärssås som jag lovat att bjussa på idag. Det ni.
Lär dröja ett tag innan jag visar livstecken igen, så tills dess lite bilder och typ inget mer. Adios
everybody gets their shot of being someone
Invalido 2012. Jag är så fruktansvärt jävla less på att allting alltid går käpprätt åt helvete och att jag knappt har ett helt lillfinger att stoltera med längre (har ju bokstavligen talat bara ett helt - det andra valde jag ju att krossa med ett järnspett här i höstas..). Livet i den längsta uppförsbacke mänskligheten någonsin skådat. Hög femma på den alltså.
Samtidigt är det så synd att klaga. Jag menar, jag är ändå i paradiset och har bara mig själv att ha hand om. Ibland finns ingenting bättre än att vara för sig själv. Eller det kanske är det där med självständigheten jag faller för. Fast ensamhet är också fint. Av och till.
Har precis avverkat ett av de alldeles för få gympassen jag nuförtiden hinner/orkar med. Sådär apkul var väl kanske inte det heller. Mycket pga att jag vred ihjäl knäet under första skiddagen (åk inte på sten, både skidor och kroppsdelar har en tendens att ryka då) och nu inte kan köra ben eller någonting annat som innefattar knän. Duktig idiot.
Nej. Hörde något om pistvakt i Barren. Kanske inte är helt fel. ADIOS.
jag är galen. och trött. galet trött.
Råkade vakna strax efter fem. Dum som man är går man upp. Gymmet väntar men motivationen är låg. Bättre blir det inte av att det är attackstorm ute och att jag har ont överallt. Nänä. Livet i fortsatt uppförsbacke, nu med en touch av frisk gränsenbris i ansiktet. Men ändå är det ganska grejt, på något sätt.
En annan inte helt frisk morgon (eller dag, cant remember?) bakom Luossabacken. Jag, the fist of fury (min gipshand hade ett namn) och myggen. Idag är det dock myggfritt här i gränsen. Skulle vilja se den mygga som överlevde det här.
eliten. och petris.
JAG SAKNAR MINA BÄSTA.
Hej världen
Kick-off igår. Trött idag.
oh, the world won't understand
..it's left no time for us
Utanför fönstret singlar snöflingorna sig ner i sakta mak mot marken. Innanför sitter jag och pluggar matte och lyssnar på Broder Daniel. Försöker åtminstone, det där med matten alltså. Vet inte riktigt vad som hände med motivationen, men borta är den. Har istället hällt i mig ca tre kubikmeter te och ätit chips. Ingen slående kombination, för övrigt.
En sån här typisk söndag. Det finns såna i paradiset också, konstigt nog.
Igår var det skidpremiär. Skidor. Snö. Åh. Även om det saknas en meter eller två. Men åter igen - man kan inte få allt. Synd bara att det inte var ryggvärken som uteblev istället för snön.
Jag ska försöka mig på ett ryck. Sen kanske gymma. Leva livet. En söndag som denna.
So play me some from 1954
Inackorderad och uppackad i paradiset nu. Har dock redan ångest över att inte få åka skridskor. Hjälp mig. Jag behöver en ishall, jag vill ha mina skridskor på fötterna, ensamheten på en alldeles orörd is och frihetskänslan det frambringar, jag behöver mitt illaluktande lombia (eller en lobotomering kanske också hade varit ett alternativ). Hursomhelst. Tror att jag ska smyga mig in till stan imorgon och sno till mig en istimme eller två. En avskedsåkning. Sen är jag klar för paradiset. För det är ju faktiskt så, det är just här jag mår som bäst.
Utsikt från mitt fönster. Gött.
Idag åker jag hem
Hem till mitt för tillfället alldeles för snöfattiga paradis. Men ändå. Det är ju Gränsen. Det är hemma.
Jag längtar.
Först ta tag i kaoset, sen kolla hockey och tillsist tanka blå pärlan (bilen har skött sig prima sen lilla trotsåldern här i början av veckan) och börja rulla.
Awesome. Typ.
lungt och skönt med lite kaos
Jag är så glad att det är fredag, här där jag ligger i min säng och blickar ut över kaoset som mitt rum i dagsläget bjuder på.
Ibland är det bara så fruktansvärt skönt att slänga sig i sin obäddade säng, kasta alla kläder omkring sig och skita i allt. Måste dock tillägga att det inte bör göras en vana, så som det blivit i detta fall. I mitt liv. Ingenting blir någonsin gjort. Jag skiter i det mesta. Pretty much all the time.
Och hur jag nu ska hinna städa upp detta kaos, jobba, packa gränsengrejerna, valla skidor, tvätta bilen och ha avskedshäng med mina vänner innan söndag är ett mysterium. Men ändå.
Här ligger jag, fredag kväll. Och jag skiter i allt.
and I am ready for the purple fall
Ungefär såhär glad var jag idag innan allt gick åt skogen.
Observera innan.
fuck mondays
Vaknade upp.
Konstaterade att det var alldeles för ljust för att klockan skulle vara sex och drog då förtvivlat slutsatsen att jag missat träningen. Ångest.
Min annars så strikt följda måndagsrutin är nu totalkrossad och jag vågar knappt tänka på vad resten av den här dagen - och veckan - har att bjuda på.
FML.
garanterat myggfritt
Direkt jag går utanför dörren vill jag gråta. Det är så kallt att det knappt går att andas. Nån borde chartra iväg oss till Karibien tider som dessa. Försökte åtminstone dämpa ångesten med en Safarifika tillsammans med ett gäng puckon - måste säga att det hjälpte litegrann faktiskt.
Nu ska jag försöka att hålla tidsschemat till kvällens personalfest aka AP-träff hos Esko. Än så länge är jag i fas. Får väl se hur det ligger till om en timme. Höhö.
det här hade inte skadat desto mer..
only I can live forever
Inatt har jag drömt att det var krig i trollkarlsvärlden och Lord Voldemort var ute efter mig. Emma hade tagit min trollstav så jag var lite lätt hjälplös, särskilt eftersom Tiddis vägrade komma till min undsättning utan istället körde ut för en massa stup med en konstig liten bil där hon hade gömt en stor schäfer som hon snott av Åsa. Hon lämnade även fröken Karlström esam mitt ute i Norrbottniska urskogen minst lika hjälplös som mig - trots att trollkarlskriget utspelade sig på Norrmalmstorg i Stockholm och Julia inte hade Voldemort efter sig.
För er som detta makes no sense, så att säga - det gör det inte för mig heller.
Men jag tror att jag tillslut överlevde.
Alltid något.
Less på livet, del 2
Min tystnad beror inte på att någon äntligen släckt alla mina ljus. Och även om så varit fallet är jag berikad med nio liv, kattlik i vissa avseenden alltså (lik som i liknande, inte döda små kroppar). Hade varit lite häftigare med horrokruxer, men som så många gånger förut - man kan inte få allt.
Åker mest skridskor eller springer runt på Safari och är arg på folk som lämnar sina brickor på borden. Inte så häpnadsväckande, men ändå.
Men så att, räkna med mer tystnad. Orden kommer inte så lätt när ingenting händer. Adios amigos.
