working class hero.
Två nattskift. Några dagar eftermiddag. En veckovila. Några fler eftermiddagar som sedan övergår till lite natt. Ännu mer veckovila. En natthelg. LEDIGVECKA.
Satan vad jag längtar.
So give me hope in the darkness that I will see the light
Finns väldigt få saker här i livet som får mig att gråta. Men när jag väl gråter är det med en himla intensitet. Typ som när Dumbledore dör i sjätte Harry Potter-boken. Trodde jag skulle gråta ihjäl mig första gången jag läste den. Hehe. En annan sak som fick mig till tårar var min julklapp från Ebba och Hanna, se nedan. Jag tror att jag har turen att få träna världens härligaste gäng. På riktigt.
Nåt att vara glad över såhär i dessa avgrundstider.
tjugofemte december
Lever. So far so good. Juldagen är här och jag sitter på jobbet och laddar inför kvällens festligheter med en ytterst medioker måltid bestående av korv stroganoff utan pasta/ris med gammal sunkig sparris som enda tillbehör. Knäckebröd och vatten. Ett och annat stenkorn slank nog också ner, av knastret i tänderna att döma. Bra med mineraler, man vill ju inte få järnbrist direkt.
Ska snart gå till fickis och avtjäna dagens andra pass i avgrundsångestkuren. Plocka ett armeringsjärn eller två (trehundrafemtio ungefär), dammbekämpa lite (gå lös totalt med vattenslangen och blöta ner allt från elskåp till trucken och alla band, stanna hela gruvan osv) och slå nya rekord i spindelharpan med fyra färger (kanske lyckas lösa den en gång är nästan ett för högt satt mål). Fin tillvaro. Fint ställe, det där fickis.
Glad som få är jag ändå. Hehe. Och rolig.
DT
Det är inte för inte Hanna och jag utgör fundamentet för allt gott här i världen. Dreamteam. Hur skulle världen klara sig utan oss? Och hur skulle jag klara mig utan Hanna?
Inget vet. Och jag vill helst inte pröva.
psycho-bitch is back
Tycker så synd om mitt skiftlag som måste utstå mitt sällskap i dessa jag-hatar-allt-och-önskar-alla-en-ond-och-bråd-död-tider, då jag i Malins frånvaro totalt saknar jämnåriga och kvinnliga kollegor använder gubbarna som tjejkompis-substitut och delar med mig av allt stackarna både vill och inte vill höra/ha något att göra med. De gör det dock rätt bra. Till och med idag då jag egentligen inte hade något speciellt att vara arg över och någon istället var snäll och frågar hur det står till då jag total-ragear sönder på det manliga könets blotta existens och drar igång en "Ni är dårar och jävla idioter allihopa"-föreläsning. Det blev rätt tyst ett tag innan de konstaterade att jag både är blond, 50/50 norsk och 08:a och att jag helt klart borde få bli ursäktad för just det.
I sedvanlig eftermiddagsvecko-misär blir jag pigg när jag kommer från jobbet och kan inte somna. Trist när man ska upp klockan sex och åka till ishallen för att träna kidzen.
Livet i fortsatt uppförsbacke.
Hej.
you knew the hand of the devil
Har funderat lite på det här med överlevnad. Just nu känns det lite som att jag har väldigt små chanser att genomleva de kommande veckorna med min mentala hälsa i behåll. Inte nog med att det är konstant mörkt ute, jag jobbar eftermiddag i ungefär ett helt år i sträck och i och med min förlängning mest troligt inte kommer hinna åka till alperna. Dessutom ska de pracka på oss en av de mest deprimerande och överskattade jävla högtiderna sen tidernas begynnelse. Julhelvetet. Tack för den, Jesus och din jävla födelsedag. Gå och dö.
Som ni märker. Inte alls särskilt bitter å de. Men jag tänker lite såhär: på lördag når vi ändå botten. Mörkaste dagen på hela året. Sen blir det ju faktiskt ljusare, dagarna till Gränsenpremiären tickar neråt, förvisso alldeles för långsamt men ändå åt rätt håll. Så yes, vad kul jag ska ha det. Sen. I februari.
Godnatt.
bring it, bitch
Sista helgen innan tre veckors eftermiddags-exil. Finns bara ett alternativ: ha så kul som möjligt, kaosa lite, fyll på med endorfiner och hoppas på att de räcker fram till 18:06 den 5:e januari då jag åter igen kan räknas som en fri människa. Kör bara kör.
:)
Så jävla värt att gå ut och jobba övertid på torsdagar. Pannkakstorsdag. Det är nåt särskilt med såna halvfabrikatpannkakor, med äcklig sylt och söndervispad grädde. Njutning utöver det vanliga.
Man har ju ungefär en halv kromosom på rätt plats i hjärnan. Det är då ett som är säkert.
Idag fyller min fina vän/assisterande coach och co-führer Fjeppa år. Det firar vi med ett par snabba på ishallen i eftermiddag. Kan det bli bättre? Pannkakor, födelsedagsbarn och skridskor. Låter som en perfekt början på slutet på veckan. Hehe. Hej.
onsdagsfunderingar
Ibland börjar man ju undra. Typ som när man finner sig själv liggandes i ett mycket mörkt, trångt och fruktansvärt dammigt utrymme och byter rullar mitt i sin ledigvecka. Då undrar då jag iallafall. VEM ÄR DU PETRA? Och hur dum får man bli?
Hade egentligen gjort bort dagens arbetsordrar i lagom tid till den sedan länge efterlängtade lunchen. Jag och min kompanjon skuttar glatt mot fikarummet då vi möts av det inte alls lika roliga beskedet: När ni ändå håller på kan ni väl krypa in i den här gamla gången och byta 30 rullar till. Efter 30 exakt lika oergonomiska lyft där varenda rörelse gör att det regnar ca 10 ton malmdamm ner på dig och in överallt det kommer är chanserna att någonsin igen bli ren bara en vag dröm nånstans i framtiden och armarna mår inte heller bra längre. Kroniskt smutisig. Dirty. Hehe. Och hungrig.
Efter två timmar får vi dock vår efterlängtade lunch (med smuggelbröd från matsalen dagen till ära) och nu sitter jag i ensamheten (fickis) och vaktar mina transportband.
Perfekt, en sån dag som denna. Första dagen på den fruktade polarnatten - solen går nu inte längre över horisonten. Och livet i stort ser rätt mörkt ut det också. Så det kan gå.
HEJ
Hade egentligen gjort bort dagens arbetsordrar i lagom tid till den sedan länge efterlängtade lunchen. Jag och min kompanjon skuttar glatt mot fikarummet då vi möts av det inte alls lika roliga beskedet: När ni ändå håller på kan ni väl krypa in i den här gamla gången och byta 30 rullar till. Efter 30 exakt lika oergonomiska lyft där varenda rörelse gör att det regnar ca 10 ton malmdamm ner på dig och in överallt det kommer är chanserna att någonsin igen bli ren bara en vag dröm nånstans i framtiden och armarna mår inte heller bra längre. Kroniskt smutisig. Dirty. Hehe. Och hungrig.
Efter två timmar får vi dock vår efterlängtade lunch (med smuggelbröd från matsalen dagen till ära) och nu sitter jag i ensamheten (fickis) och vaktar mina transportband.
Perfekt, en sån dag som denna. Första dagen på den fruktade polarnatten - solen går nu inte längre över horisonten. Och livet i stort ser rätt mörkt ut det också. Så det kan gå.
HEJ
Just being awesome
En sån sjukt ansvarstagande supercoach jag är. I fredags somnar jag och märker inte brandlarmet som går igång och missar den lilla detaljen att hela hotellet utryms och brandkåren kommer. Igår bjöd jag på förstklassig statoilpizza till middag. Chokladbrownie till efterrätt, kan det bli bättre? Imorse har jag agerat reseledare och lyckats åka buss in till stan, muta in våra väskor på ett random hotell bara för att inse att stan inte öppnar på ännu en timme.
Livet går ungefär lika bra som vanligt, som ni märker. Hehe.
Tävlingsdag numera dos och nu taggar vi till med saffransbullar och chai på ett café. Hanna behövde plugga, men jag tyckte det lät mindre viktigt. Hehe.
Adios.
Thursday
Sista nattskiftet innan jag flyger iväg till Uppsala och stänger in mig i en ishall. Kommer nog dock bli en alldeles lagom intensiv helg då jag endast har med mig tre åkare och vi har sovmorgon till kl 13 på lördag. När hände det - nånsin - på tävling förut..? Himla skönt.
Kämpar mot ett skidsug från helvetet just nu. Vill åka skidor, eller dö. Inget annat. Så att.. Säsongen, det är dax att snabba på lite.
klagostund
Det är redan december vilket på ett sätt är lite skrämmande, men samtidigt ganska skönt. 2013 alltså. Skitigaste jävla skitäckelåret i skitäckelårens historia. Allt, verkligen allt, har typ hänt. Lite bra, jävligt mycket dåligt. Universum har haft en storsatsning på en helt sinnessjuk Mobba-Petra-kampanj. Hörrni, jag har inte förtjänat detta. Försöker faktiskt bara leva mitt liv i lugn och ro. All den här totala otajmingen, oturen och allmäna olyckan alltså. Not fair. Nu ska de operera fulfingret också, mitt i jävla skidsäsongen och jag kommer inte få använda handen alls på 6 veckor för att det är risk att massa blodkärl och senor kan gå sönder vid minsta ansträngning. Tack.
Hursom. Rätt less. Tredje nattskiftet. Långa meningar är tydligen också rätt överskattat just idag. Så.. hej.
Universums stora uppgift.
Motvind. Uppförsbacke. En high five rakt i ansiktet. Varje dag.
Tydligen det enda jag förtjänar här i livet. Tack som fan.
December.
Det är söndag och jag lider fortfarande av sviterna efter fredagens ap-träff. Ska man gå ut ska man göra det ordentligt. Dock inte i närheten av Hanna nästa gång. Det här med dreamteam och tequila. Vad fan..!? Kan dock ha varit gubbarna som triggade oss. Bara lite, haha.
Har varit och sprungit lite ruscher och fått en låsning i ljumsken igen. Så skönt. En typisk söndag helt enkelt. Och imorgon, en typisk start på en för ovanlighetens skull lite kortare vecka. På fredag morgon sätter jag mig på flyget mot Stockholm och Uppsala där det vankas tävling. Hoppas som vanligt på en lite varmare ishall och fina placeringar. Bara att hålla tummarna.
Nu ska jag till frysboxen och spendera resten av kvällen där. Tjao!
