petralövberg

Just nu försöker jag intala mig själv, väldigt intensivt, att detta är värt det. Jag är så trött att jag inte vet var jag ska ta vägen (fan, fjebba, fan för dig, thaimat och framförallt solsidan), har ont överallt (helt obefogat) och ja (allting skriker sooooova). Förmiddag är ett mörker utan dess like. Tolv timmar kvar, jag intalar mig att det går att överleva. Men jag är skeptisk, mycket skeptisk. Och allting pekar på motsatsen. Anywhoo.. jag ber till gud och hoppas på ett lugnt skift (redan där var det kört, det är som att högt uttala att man ska grilla - garanterat skyfall) och beger mig till joppet. Cha cha, bitches (har sällan eller aldrig försökt påstå att jag är helt hundra).