petralövberg

Måndag igen. Måndagstristessen infann sig redan när jag öppnade ögonen, det också ca en timme senare än beräknat, imorse. Eller imorse, vem försöker vi lura här? Jag jobbar natt och sover till tolv. Typisk dag. 

 

Har hursomhelst vaknat, och vare sig jag vill det eller inte är det god till att infinna sig på Lombia nu. Känns lagom peppande det också, då jag liksom alla andra måndagar är där non-stop 15-21. Jippiekayay. 

 

Har veckovila idag så är ledig natten innan jag går på de sex sista skiften på Sovringsverket för denna gång. Också en sån där tanke man dör lite inombords av. Tanken på att sluta alltså. För det är ju faktiskt kul ibland, det där med att jobba. Vem kunde tro det? 

 

Jag har fruktansvärt bråttom nu. Som vanligt. 

 

Att man aldrig lär sig. 

 

Ursäkta mig. Femte nattskiftet och jag håller mig fortfarande inte pigg natten igenom. Ka e de som skjer? Inte vet då jag iallafall.

 

Börjar bli sådär lite småirriterad på allt och alla. Men eftersom jag bestämt mig för att vara lite positiv ibland också kan jag flika in med att det faktiskt snöat idag. Mycket. Ingen är gladare än jag (men måste nog, för att hålla humöret uppe, anlita en liten nisse som kan sopa och skrapa rutorna på bilen om jag ska fortsätta flänga fram och tillbaka som en dåre mellan lombia, hemmet och jobbet).

 

Och trött är jag. Två timmar kvar..

Börjar bli sådär äckligt trött, när man knappt vet vad man heter längre.

 

Typisk onsdagsnatt. Känns som att ledigheten är långt bort. Och det är den ju faktiskt, längre än vanligt till och med. Fast det är synd att klaga, som vi brukar säga. Eller man vänjer sig, som Kjell Höglund en gång så vackert uttyckte i världens kanske mest deprimerande låt. I jämförelse med den killen svävar vi andra på rosa moln, konstant i en regnbågsskimrande extas. Till och med jag, som vanligtvis väljer att parkera mig längst ner i avgrundshålet. Så kan det gå, om vi nu ska förvandla detta till en citatens afton och använda oss av ett frekvent förekommande uttryck signerat allas våran Janne.

 

Min kopp varm choklad är slut. Sockret i denna verkade inte vilja pigga upp min söndermosade hjärna. Tror jag ska försöka med något annat, typ kaffe, istället. Önska mig lycka till!

Nu officiellt avskrivna från mitt liv, jävla måndagar.

 

Min väckarklocka har fortfarande stora problem att gå rätt. Jag har fortfarande stora problem att komma ihåg att även ställa klockan på mobilen. Resultat: försovning. Igen! Vad är det som händer?

 

När jag väl vaknat till liv, agerat ut min ilska på klockan och fått i mig en kopp kaffe var det dax att åka till Lombia för att hämta bilen och föra den till Däckia. Självklart startar inte bilhelvetet utan jag missar mitt däckbyte, måste ringa pappa och få starthjälp. Mest av allt ville jag bara ge upp. Men ändå. Det löste sig och nu sitter jag på Safari och jobbar, fixar lite programmusik, planerar veckan osv. Ska dra mig ner mot ishallen, måste dock hitta min nyckel som valt att försvinna igen. Det också. Jag tror att jag behöver en assistent. 

 

HEJ

 

Min kropp har gått i pension tror jag. Jag stapplar omkring i lägenheten, mest för att inse att det är ryggläge som gäller. Lite smått otur att vi imorgon har underhålls-stopp på jobbet och jag ska bära omkring på 50-kilo tunga rullar hela dagen. Trist när det blir sådär. 

 

Och jag känner mig dessutom alldeles höstdeppig för tillfället. Eller deppig är nog inte riktigt rätt benämning på känslan. Mer tom.. på liv typ, och meningen med det. Livet alltså. Typiskt hösten, typiskt mig. Kör den vanliga dunderkuren - massvis med Thåström, massvis med Lombia och diverse andra för den dystra tanken avledande aktiviteter. Och på Lombia, på isen - trots att den med undantag av mig också är helt tom - känns det mycket mindre ensamt. 

 

Nu ska jag sluta svamla, sova istället så att jag inte drar en tvådagars-försovning (hade försovningspremiär på jobbet imorse, gubbarna har retat mig hela dagen). 

 

Natt.

Ljudet av de första djupa skären som knakar på en spegelblank is. Bara jag och ingen annan. Det är någonting alldeles enastående, och oersättligt. Den känslan alltså. Den bästa jag vet.  

Pensionärs-Petra här igen. Det enda som fattas är att jag köper en vinröd eller skogsgrön vinterkappa i lite halvtaskigt material och en gammal golvmopp att gå ut och promenera med i morgondimman. För den är här, precis som alla andra dagar. Och blött är det, precis som alla andra dagar.

 

Har varit vaken i lite drygt en timme, spånat på ideer till den årliga anledningen att hoppa från Luossatoppen, head first, rakt ner i avgrunden - Uppvisingen. Det är lika bra att ta sig en tur dit upp och reka läget redan nu, bygga en liten avsats för det perfekta avstampet, kasta ner lite järnspett, taggtråd, landminor och annat smått och gott för att försäkra en snabb, absolut och smärtfri död vid nedslaget. För det är där vi kommer hamna (Lotta du vet det lika väl som jag). 

 

Ska åka till ishallen snart, plikten kallar. Är lite mer taggad än vanligt faktiskt, anledning okänd. Alltid något, som vi brukar säga.

 

Hej!

 

En grej som varit bra är om Peak hade lyckats gå i konkurs innan jag gör det. Jäkla märke. De kan väl åtminstone sluta tillverka rosa skidkläder? Slå ett slag för mänskligheten (åter igen, för mig). Har, som ni kanske förstått, utökat vintergarderoben. Igen. Nu får det dock vara nog (liksom de senaste trehundrafemtio gångerna), no more skidkläder. Finito.

 

Har inte varit på Lombia idag. Det känns konstigt, men förvisso väldigt skönt. Snart är det hög tid att bege sig mot gymmet, tänkte mörda mig själv lite, sedan ta en bastu och vara klar i tid till tränarmötet ikväll. Kanske kan lyckas, man vet ju inte.

 

However, inte mycket på hjärtat igen. Hej. 

Typiskt livet.

 

Typiskt, att man när man åtminstone hade kunnat blåsa på i sängen till halv sju vaknar 04:40 och känner att fortsatt sömn mer kommer göra en tröttare när man väl måste gå upp. Alltid såhär. Karma, som sagt. Jag ligger uppenbarligen fruktansvärt långt ner i kastsystemet, undra egentligen vad som hände i mitt förra liv som får världen att ständigt vilja driva mig mot avgrunden.

 

Det är nog bara jag och datorn som är vakna. Spotify, vilken underbar grej egentligen. En sån där sak man velat ta med sig till en öde ö, så hade man klarat det mesta. Musik, en typiskt bra grej, som min dåliga karma (än iallafall) inte lyckats ta ifrån mig.

 

Det finns ju några såna där album man kan lyssna på, om och om igen, utan att någonsin bli mätt. Såna där fantastiska låtar bara vissa människor har förmågan att skapa. Typ Fleetwoods album Rumors, Thåströms Skebokvarnsvägen (där vill jag nog även tillägga Det Är Ni Som Är De Konstiga, Det Är Jag Som Är Normal) och såklart Above and Beyond, Mando Diaos unplugged-skiva vilken för tillfället känns som guds gåva till mänskligheten. Eller till mig, om man får vara sån.  

 

Jag tror att jag ska mata i mig lite frukost och bege mig mot gymmet snart, ledigvecka = träningsvecka. Och som jag längtat! PUSS!

 

 

Lördagen på eftermiddagsveckan. Svartaste dagen under hela skiftcykeln. Vilket mörker. Dessutom är jag stensäker på att Harpan-spelet i fickiskuren hatar mig eftersom jag vunnit så många gånger och nu bara delar olösliga omgångar. Få upp (eller ner rättare sagt) statisktiken, jävla skitdator.

 

Skitsten också för den delen. Och skitregn. Skitdimma. Tror med största säkerhet att det är Dementorerna som förökar sig. Det förklarar ju den här ständiga dödsångesten också.

 

Nu ska jag göra nåt vettigt. Typ kasta sten.

Halv sex var klockan när jag - av okänd anledning - flög upp ur sängen och yrade runt i lägenheten ett tag innan jag insåg den tidiga timmen och även avsaknaden på saker att göra. Som vi alla vet passar ju inte riktigt det där med att vara sysslolös mig. Detta resulterade dock i vad jag tippar kommer vara i toppen på dagens katastrofer: jag har hängt upp lite krokar i min garderobsdörr. På insidan. Med vad som visade sig vara liiiite för långa skruvar. Ganska snyggt sådär när dörren är stängd. 

 

Produktivitet lönar sig sällan. Helt enkelt. Å andra sidan har jag nu någonstans att hänga alla tiotusen vinterplagg jag lyckats samla på mig genom åren. (Positivt tänkande). 

 

Som vanligt har jag ingenting att säga egentligen, så lägger ner nu. Hej.