petralövberg

Börjar bli sådär äckligt trött, när man knappt vet vad man heter längre.

 

Typisk onsdagsnatt. Känns som att ledigheten är långt bort. Och det är den ju faktiskt, längre än vanligt till och med. Fast det är synd att klaga, som vi brukar säga. Eller man vänjer sig, som Kjell Höglund en gång så vackert uttyckte i världens kanske mest deprimerande låt. I jämförelse med den killen svävar vi andra på rosa moln, konstant i en regnbågsskimrande extas. Till och med jag, som vanligtvis väljer att parkera mig längst ner i avgrundshålet. Så kan det gå, om vi nu ska förvandla detta till en citatens afton och använda oss av ett frekvent förekommande uttryck signerat allas våran Janne.

 

Min kopp varm choklad är slut. Sockret i denna verkade inte vilja pigga upp min söndermosade hjärna. Tror jag ska försöka med något annat, typ kaffe, istället. Önska mig lycka till!