petralövberg

Sådärja. Nu kan man packa ihop livet och gå under jorden igen. 

 

Värdigheten i behåll - nja.

Formen på topp - nja.

 

Helt vanlig lördagkväll i Kiruna helt enkelt. Ett plus är dock att jag lyckats få med mig alla tillhörigheter hem. Alltid något. 

 

Var mitt uppe i mitt självömkande (dagens stora aktivitet) när jag kom på att jag var tvungen att infinna mig på ishallen och stå där och frysa i två timmar. Och som jag frös. Blev dessutom nedsprutad med vatten. Typiskt less. Sen så gjorde jag ett mycket moget val och gick till motattack och steg - enligt mig iallafall - segrande ur striden. 

 

Några timmar senare ligger jag inlindad i en filt, med fleeceunderställ och duntofflor och försöker tina upp. Går sådär. Och om ca åtta timmar ska jag tillbaka igen. Länge leve livet. Eller nåt. 

Jag vill spendera pengar. 

 

På precis allt.

 

Synd att tillgångarna inte är obegränsade och att man bor i en liten skithåla. Ska åka och gymma istället, mest för att döva ångesten som troligen kommer infinna sig imorgon. Vankas galej ikväll. Brukar sluta med den nyss nämnda dödsångesten. Men ändå. Det var länge sedan jag prövade på det där med att vara social med andra än mina konståkningskizdz (börjar mer och mer bete mig som en galen 11-åring vilket kanske inte främjar min personliga utveckling sådär jättemycket). 

 

However, dax att kila nu. Adios!

 

Dagens största fail (i en rad av många, skall tilläggas): Ska åka till mamma och hämta vinterdäcken. Kommer dit och inser rätt snabbt mitt misstag - jag har glömt bilen. 

 

Ibland önskar man bara att ljuset ska slockna. Mest för andras skull egentligen. Nej, men snart ligger en mental utvärdering högst upp på prioriteringslistan (även den är lång, kan också tilläggas). Kanske man kunde få sig en liten assistent? Hjälpreda. Jag hade dock mest velat ha någon som kan städa, diska och tvätta åt mig. Tror dock inte det är det de personliga assistenterna huvudsakligen sysslar med. Men, vad vet jag? (Jag är ju, möjligtvis, lite småhandikappad jag med). 

 

Är hos mamma och lånar internet (och äter kanelbullar till middag, ett annat av dagens snedsteg) men ska snart dra mig hemåt och tacka för mig. Hej. 

Idag har jag bara en sak att säga: Mando Diao.

 

Det bästa som någonsin hänt musiksverige. Thåström i all ära, men när det väl kommer till kritan finns det ingen som slår dem. Inte ens när jag är på mitt allra Thåströmigaste Thåström-humör är dörren helt stängd mot Borlänges stoltheter. De är magiska. Såklart, liksom alla andra, på sitt lilla sätt. 

 

Sådär. Nu ska jag tillbaka till Lombia. Sen jobba. Länge leve nattvecka!

 

Det är fredag.

Jag är trött.

Fickis är händelselöst.

Imorgon lämnar jag den här skiten för två dagar och drar till Umeå.

Ingen ishall. Inget gruvdamm.

Bara jag, Monstret och ledigheten (och förhoppningsvis massa mat).

 

Hej.

En till sån där typisk jävla förmiddagsvecka.

 

Känns som att de två kapade al Qaida-planen återuppstått såhär elva år senare och kört in i mig istället. 

 

Känns som att helvetet fryser till is varje morgon när man vaknar, efter jobbet är hjärnan alldeles för mosad för att överhuvudtaget göra någonting konstruktivt på eftermiddagen. Idag, till exempel. Är ledig från Lombia, har planerat in världens mest produktiva dag - städa, tvätta, göra ärenden.. You name it. Vad gör jag då? Har hittils (klockan är nu halv åtta på kvällen) åstadkommit en tvätt i tvättmaskinen, som nu är klar och jag inte kan förmå mig att gå ner och hänga upp, lyssnat igenom hela Gudfadern-soundtracket på Spotify medan jag ritat skelögda människor och under tidens gång blivit ännu mer trött och arg. Nu vill jag mest bara dö. Men har då fortfarande den där gudsförgätna jävla tvätten att hänga. Och städningen. Farmor och farfar kommer imorgon, och jag vill inte orsaka några hjärtattacker i onödan. Hade varit just typiskt det också.

 

Usch. 

Och ungefär såhär mentalt frisk är jag idag: