Jag och min äldsta vän (på vem rubriken också syftar) har spenderat eftermiddagen i Järnvägsparken med en ordentlig Safari-fika i packningen. Grymt varmt och skönt, grymt gott och grymt trevligt. Något som ska upprepas så fort tillfälle ges!
Nu sticker jag och the fist of fury (har döpt min gipshand) med ett trevligt pick och pack ner till pite för att åter igen deltaga i det årliga kalaset PDOL. Blir säkert lika intressant som alltid! Fast med tanke på dagens optimism kommer väl någon/något se till att något oförutsett händer. Bara jag inte bryter andra handen också. Att skriva med tårna - ingen höjdare. Det är nog svårt att skriva med höger hand. Hejs.
Nejdå. Jag, min vapendragare, svullohanden och resten av mitt egentliga skiftlag går åter igen ut och tjänar bolaget lika plikttroget som alltid imorgon klockan 22:00. Fyra nätter kvar. Tre om jag har tur. Och jag längtar.
Jag är arg och bitter eftersom alla är ute på galej utom jag, passade dessutom på att försöka amputera mig själv med ett järnspett. Hyfsat hett och framförallt totalt dysfunktionellt.
Regnet öser ner och jag sitter inomhus med Thåström som enda sällskap. Har ingenting bättre för mig. Och ingen energi som sagt. Nu har jag endast sju snabba (pöh) nattskift kvar innan jag belönas med en tiodagarsledighet. Endast 68 timmar. Om man inte räknar med den planerade övertiden nästa vecka. 76 snabba isåfall. Inte så pjåkigt, men ändå ganska mycket.
Red Hot Chillipeppers på radion. Otherside, precis som de tretusen föregående gångerna de senaste nätterna. Ska de envisas med att spela samma låtar om och om igen kan de väl lika gärna ge ut samlingsskivor med reklaminslag eller något istället. Då kan man ju åtminstone bläddra förbi de sämre låtarna. Nu måste jag bara påpeka att jag inte räknar Otherside som något halvkasst bottenskrap till musikstycke, utan helt tvärtom, det är helheten i det här radiokonceptet som irriterar min alldeles för trötta hjärna.
Hursomhelst är vi inne på nattskift numero trez, vilket har varat i snart tolv timmar. Lagom less, lite halvsvettig och framförallt okristligt trött sitter jag här och försöker hålla mig vid medvetande. Insikten i att jag om två timmar måste transportera mig hem på cykel är inte heller sådär fruktansvärt uppmuntrande och jag kan bara be till gud och hoppas på att överleva. I princip.
Nu blev det långt igen, det är som lätt att drifta iväg i de tidiga morgontimmarna. Så.. hejdå!
Hemkommen från stugan, det ljuva livet och solen. Det ljuva livet har resulterat i akut fetma (min far kom imorse förbi med en sånhär förbrännings-drink till mig, tog det som det slutgiltiga bekräftelsen på min aktuella kroppsstatus och dog litegrann - mycket - inombords).
Har även - på Pers initiativ - startat från en brygga när vi åkte vattenskidor. Båten åkte iväg. Jag åkte iväg. Tyvärr så blev mina bikinitrosor kvar på bryggans enda uppstickande spik, på vilken jag såklart suttit i startögonblicket. Min fina, nya, dyra och framförallt oanvända bikini. Må djävulen ta dig, Per Eriksson.
Lyckades pricka in premiären av sista filmen med min älskade älskade Harry denna ledigvecka också. Vi såg den en gång. Bedårande, så sorgligt och så utomjordiskt bra. Vi skulle se den en gång till. Det blev fint väder så vi omorganiserade planeringen en aning, trots de redan införskaffade biljetterna. Det var då jag passade på att köra sönder min bikini på en brygga istället. Snacka om att kasta pengar i sjön (älven). Dubbelt upp, dessutom. Idag slår jag på stort och köper en tredje biobiljett - may the force be with me.
Nu orkar jag inte skriva längre. Så det var nog allt. Ja.
Harry Potter. Måste jag säga nåt mer? Hade det gått att byta värld hade jag varit ett minne blott. Öppna dörren - alohomora - och kliva in. Jag är tom på ord. Tom på allt.. vad ska jag nu längta till i livet? Hejdå.
Har styrt stegen mot min bästa vän och Piteå. Helt okej skönt, fastän jag fortfarande har förkyldningen hängandes på nacken (eller i halsen rättare sagt). Jag och Monstret utövar alla de aktiviteter vi är som bäst på - äta (dock inte helt yta komplikationer då vi krigat mot grillen i över tre timmar ikväll), bättra på vårt redan alldeles för osunda förhållande till Harry Potter och bara vara. Jag har saknat det här, vi har världens överlägset bästa sommartradition. Och jag har världens bästa vän, så ni vet.
Har lock i båda öronen, vilket gör att jag numera i kombination med ett dånande sovringsverk och ett par hörselkåpor kan klassas som totaldöv. Det är ju en ny upplevelse om inte annat.
På tal om nya upplevelser låste mamma ut mig idag och drog till Gränsen. När jag insåg hur situationen såg ut tog jag fram mina spiderman-talanger och skuttade smidigt in genom det halvstängda fönstret. Ni kan ju tänka er scenen framför er så behöver ingenting mer tilläggas.
Nu borde jag egentligen sova, har istället ätit sådär trehundra ägg och kollat på Scrubs.
Det har ju förresten varit festival också. Även om jag inte fick något Peace and Love fick jag rosévin i mängder, blev kändis och umgicks. Åtminstone försökte, då vissa vänner (inga namn nämnda) bytte festivalbiljetten mot en skönhetssömn innan klockan tolv, andra försvann i publikhav och några hade inte ens vett nog att stanna i stan utan befann sig i Borlänge. På lördag kväll fortsatte vännerna att vara frånvarande, om än mentalt denna gång. En F-Lindmark missade visst September av icke omnämnd anledning (läs ovan, höhö) och skulle kolla på youtube. Han påstår då att September inte är den enda Petra i klippet. Där vid 0,11 sekunder nånstans. Det är inte jag, vad alla än säger. Tjejen på filmen har ju lite fel fokus, något sådant skulle aldrig uppenbara sig i mitt liv.