petralövberg

Säsongen, kan liksom den förra, summeras med ett antal attackstormar, många fina skratt med nyfunna fantastiska människor, några riktigt fina skiddagar och som vanligt också en handfull kaosartade tillställningar. Inte minst då den sista, redan omnämnda, Fuck-offen där vi efter hotellets stängning matade in hela personalen i Grönan (både framför och bakom bar, DJ-bås och diverse andra icke-allmäna områden där man vanligtvis inte bör låta en grupp människor som mer ter sig som en flock apor på ecstasy vistas) och bokstavligen släppte lös alla hämningar. Kul var det iallafall.

Nu är det som sagt över men jag är fortfarande kvar, jag och några få andra som antingen ska stanna över sommaren eller liksom mig inte riktigt känner den största dragningskraften tillbaka till hemorten. Det är ju här jag är hemma. Synd att pengarna ska in och att LKAB inte vill flytta sovringsverket hit upp bara (ringde och kollade med Lars-Eric Aaro, men han ville inte..).

Oj, blev långt. Då kan ni lika gärna få lite bilder också. Ajdö.

Hursomhelst, jag är fortfarande i livet. Vädret är fortfarande dåligt. Jag jobbar fortfarande på tok för mycket och tränar fortfarande på tok för lite. Jag saknar fortfarande min ishall men vill fortfarande inte lämna gränsen. Någonsin igen. Typ.

Snart är säsongen dock över. Och vilken säsong det varit, det ständiga flatljuset och brisen från grannlandet har stundvis gjort det där med skidåkning både väldigt omöjligt och tråkigt. Om nu skidåkning kan vara tråkigt. Nja. Vi har istället sysselsatt oss med diverse andra aktiviteter, typ grönan. Hänga gäng. Ganska mycket osunda aktiviter med andra ord.

Igår åkte vi till Kiruna. För att köpa thaimat. En såndär typisk bakisdag. Det gick ju tyvärr inte riktigt som vi planerat (förvånad, någon?).. E10:an aka Vägen From Hell är helt hålig och kör man i dessa hål attackdör bilen. Eller iallafall däcket. En sån typisk pyspunka. Situationen löste sig - kanske inte så snabbt som många kanske önskat (särskilt två pojkar som väntade hemma på att vi skulle komma med pizza) - rätt så smärtfritt efter lite storstilade däckbyten, uppdykandet av en räddare i nöden och några kanske mindre smarta kommentarer lagda från fröken Lövberg herself. Jag bidrog iallafall med lite entertainment, som den glädjespridare jag är när inte dödsångestlocket ligger för tätt på.