petralövberg

Hursomhelst, jag är fortfarande i livet. Vädret är fortfarande dåligt. Jag jobbar fortfarande på tok för mycket och tränar fortfarande på tok för lite. Jag saknar fortfarande min ishall men vill fortfarande inte lämna gränsen. Någonsin igen. Typ.

Snart är säsongen dock över. Och vilken säsong det varit, det ständiga flatljuset och brisen från grannlandet har stundvis gjort det där med skidåkning både väldigt omöjligt och tråkigt. Om nu skidåkning kan vara tråkigt. Nja. Vi har istället sysselsatt oss med diverse andra aktiviteter, typ grönan. Hänga gäng. Ganska mycket osunda aktiviter med andra ord.

Igår åkte vi till Kiruna. För att köpa thaimat. En såndär typisk bakisdag. Det gick ju tyvärr inte riktigt som vi planerat (förvånad, någon?).. E10:an aka Vägen From Hell är helt hålig och kör man i dessa hål attackdör bilen. Eller iallafall däcket. En sån typisk pyspunka. Situationen löste sig - kanske inte så snabbt som många kanske önskat (särskilt två pojkar som väntade hemma på att vi skulle komma med pizza) - rätt så smärtfritt efter lite storstilade däckbyten, uppdykandet av en räddare i nöden och några kanske mindre smarta kommentarer lagda från fröken Lövberg herself. Jag bidrog iallafall med lite entertainment, som den glädjespridare jag är när inte dödsångestlocket ligger för tätt på.