Se där, hon lever!
Hej. Jag existerar faktiskt fortfarande, men det här med dokumentationen av livet har som gått lite kärvt på sistone. Och livet. Det har slagit om, flera gånger, under de senaste månaderna. Riktiga djupdyk, höga toppar och slutligen en helt okej stabil tillvaro. Vem trodde det om mig, seriöst alltså.
Hursom. Började på nytt jobb. Dagtid. Smörjningen. Körde på med konståkningen parallellt. En sisådär 60-80h jobb varje vecka. Det tar på krafterna mina vänner. En enda ledig dag på hela Mars och dessutom inget Gränsen. Hårt. Paradiset är ju det enda stället man är riktigt hel på.
Sådär såg det ut. Jag såg inget vidare ut heller, jävligt trött och sliten. Plus att jag fick astmaproblem och grejer av jobbet.
Så jag skulle byta. Någonstans. Var lite smånervös/rädd för att bli satt på någon attacktråkig kontorstjänst. Men hade för första gången i hela mitt liv(typ) lite tur och hamnade tillbaka på mitt gamla hederliga driftjobb på sovringen. En sån lättnad. I samma veva tog issäsongen slut och jag fick fritid igen.
De senaste veckorna har jag spenderat så mycket tid som möjligt i Paradiset, ätit mig riktigt tjock och lycklig, åkt skidor och umgåtts med mina vänner. Omställning, till det bättre. Slår aldrig fel.
Är lite tillbaka i verkligheten nu dock, barmarkssäsongen är igång och jag har tränat 6 pass på tre dagar, plus skottat sten och bytt rullar dagarna i ända på Drömfabriken. Är mitt uppe i en tvåveckors-period av bara jobb jobb jobb. Sen gränsen igen, gäller bara att överleva dels en em-helg, ett släktkalas och nästkommande nattvecka först. Ingen big deal kanske ni tycker, men man ska inte ta ut någon seger i förskott har jag hört. Kan sluta mindre bra.
Och på tal om att sluta, så säger jag tack och godnatt. Nu vet ni att jag lever och att livet är bra igen.
Och såhär ser jag ut idag, typisk förmiddagsvecka-look. Blek och trött och jävlig. Men rätt nöjd ändå :)
