petralövberg

Fickis. Klockan är 04:02 och jag är här igen. Lagom taggad inför de två timmar jag har kvar av dagens skift, två timmar jag ska spendera här i min ensamhet. Igår fördrev jag tiden med att hjula fram och tillbaka längs banden. Kan meddela att man blir yr. Och att det är lätt att telefonen ramlar ut ur fickan och går i tusen bitar på plåtgolvet. Riskanalys, enligt konstens alla regler, till förmån för nästkommande hjulare.

 

Har länge haft planer på att göra en "How to överleva Fickis-bok". Fickis har drivit mer än en sovringsverkare till vansinne, ett sånt ställe där den totala avsaknaden av kontakt med yttervärlden gör att man blir lite lätt sinnesrubbad efter ett tag (mer sinnesrubbad än vanligt iallafall). Har en stark misstanke att något ont vilar här i ensamheten, bland banden och skroten. Som Bob i Twin Peaks ungefär, för er som är insatta. Skämt å sido, men ändå. Här på nätterna måste man sysselsätta sig med saker, hjula till exempel. Andra föreslagna aktiviteter kan vara att räkna steg  mellan det första och sista bandet i byggnaden (326 av mina fotlängder långt är det, haha), åka skrotlåda med telfer-lyften alternativt med truck, spela yatzy eller harpan på datorn eller läsa gamla Slitz-tidningar som någon halvkåt arbetare tagit med sig för många år sen (Slitz är för övrigt den mest skrattretande tidning jag någonsin öppnat). Överlevnadstips, som sagt.

 

Nu har jag ett skrot att plocka, innan jag får gå tillbaka till denna kära kur och bättra på bullerskadorna alla vibrationer orsakar i mitt huvud.

 

Ljuvligt.