everybody gets their shot of being someone
Invalido 2012. Jag är så fruktansvärt jävla less på att allting alltid går käpprätt åt helvete och att jag knappt har ett helt lillfinger att stoltera med längre (har ju bokstavligen talat bara ett helt - det andra valde jag ju att krossa med ett järnspett här i höstas..). Livet i den längsta uppförsbacke mänskligheten någonsin skådat. Hög femma på den alltså.
Samtidigt är det så synd att klaga. Jag menar, jag är ändå i paradiset och har bara mig själv att ha hand om. Ibland finns ingenting bättre än att vara för sig själv. Eller det kanske är det där med självständigheten jag faller för. Fast ensamhet är också fint. Av och till.
Har precis avverkat ett av de alldeles för få gympassen jag nuförtiden hinner/orkar med. Sådär apkul var väl kanske inte det heller. Mycket pga att jag vred ihjäl knäet under första skiddagen (åk inte på sten, både skidor och kroppsdelar har en tendens att ryka då) och nu inte kan köra ben eller någonting annat som innefattar knän. Duktig idiot.
Nej. Hörde något om pistvakt i Barren. Kanske inte är helt fel. ADIOS.
Kommentarer
Trackback
