petralövberg

Sömnlöshet.

 

Ett aldrig tidigare uppenbarat problem. Ett faktum nuförtiden. Typiskt tråkigt. 

 

Å andra sidan hinner man med mycket tänkande, på livet och det. Fast egentligen, livet. Ja.. Tänka är ju ingenting jag aldrig haft någon större talang för. Åtminstone när det kommer till att reflektera över grejer med någon sorts relevans i sig. Nej, not my cup of tea. Man kan konstatera faktum. Det är ju alltid något. 

 

Jag sitter och lyssnar på gammal musik, sådär typiskt nostalgisk man kan bli efter alltför få (eller i detta fallet inga) timmars sömn. Alla gamla godingar ens föräldrar under långa bilfärder printat in i huvet på en. Varför fick man inte vara ung under 70- och 80-talet? Stora frågan i livet. Har hursomhelst grävt fram en massa pärlor som jag trodde jag glömt. The Kinks - Lola. Hela Rumors-albumet med Fleetwood Mac. Black Sabbath (är ju ingen större hårdrocksmänniska nuförtiden men de var mina personliga favoriter när det begav sig, tror dock att det var lika mycket för att musiken skrämde mig - blir nästan fortfarande lite smårädd - som att den föll mig i smaken). Och självklart får Jocke T's tidiga verk vara med, men det är de ju alltid. Oavsett humör, oavsett syfte. Thåström i alla former är alltid där. Ha! American Pie, Don McLean. Första låten på engelska jag lärde mig sjunga (för mycket afterski under de tidiga åren, helt klart). Såna här bitar behöver inte ens vara bra, det har vuxit fram till en viss innebörd och kommer alltid ha det. Musik alltså, vilken grej. Typ som skidåkning (efter vilket abstinensbesvären börjar uppnå outhärdliga höjder, kan jag meddela). 

 

Jag driftade iväg. Igen. Sånt som händer. Men nu ska vi lägga ner. ADJÖSS

Klockan är efter ett och jag ligger för andra natten i rad sömnlös och utanför fönstret skiner det jag skyller detta på mest: midnatts-jävla-solen! Vad är det för fel på att ha vinter året om? Ogenomträngligt mörker. Bara svart.

 

Okej, nu kanske vi inte ska överdriva här. Men ändå.

 

 

Problemet ligger ju fortfarande i att jag åter igen kommer att vandra runt på jobbet som en lobotomerad neandertalare imorgon. Åtta timmar rent och skärt lidande. Vilket sedan följs av en minst lika tortyrliknande eftermiddag då jag både ska hinna träna, måla min lägenhet och vara människa innan jag ska försöka somna igen. Lär ju gå som smort... 

 

Vi kan ju helt enkelt bara konstatera att kombinationen av Kirunasommar och ett behov att somna om nätterna i vilket rum som helst utrustat med ett fönster oftast ger ett mycket dåligt resulltat. 

 

Och stör mig, det gör det.