petralövberg

Inte bara en gata, en hel jävla stad. 

 

Kiruna. 

 

Jag är sådär typiskt dödsless på den här jävla hålan. Som man blir varje år vid den här tidpunkten, då man förbannar sin oförmåga att ta sig någonstans. Ut. Bort. Härifrån. Som kompensation till denna typiskt ensamma och bistra tillvaro åker jag skridskor. Och tränar. That's it. Och inte ens det är särskilt roligt längre. 

 

Mina vänner är konstigt nog helsäkra på att jag bara måste stadga mig och skaffa ett liv. Jag är däremot helsäker på att jag behöver åka till Gränsen. Hem. Dit jag i och för sig ska, om lite mer än en månad. Tänkte bara återvända till K:et lite då och då och låsa in mig på Lombia för att få den livsnödvändiga dosen skridskoåkning. 

 

However. Ska återvända hem till min ensamhet och gömma mig. Ny dag imorgon, har jag hört.

 

Hej.