petralövberg

 

Jag tycker att ensamhet är så fruktansvärt vackert. Lite skrämmande av och till men ändå så äkta. Vem behöver egentligen någon annan när man har sig själv?

 

Det här lät ju helt skruvat, kan jag faktiskt megde. Men sant är det. Och ensamhet behöver ju inte alltid ha den innebörden att man är ensam, ledsen och lämnat åt sitt öde. Snarare tvärtom. I mitt fall tror jag att det egentligen är den tryggheten som finns i ha någon som gör att man kan vara lugn i sig själv. Låta sig stänga ute alla andra. Kunna bejaka egentiden och bara vara. Sån ensamhet är fin. Och man - eller iallafall jag - kan inte leva utan den.

 

Hursomhelst, jag har varit lite tyst på sistone. Känner dock nu att inspirationen är påväg tillbaka. Hösten står för dörren, issäsongen drar igång och snart är det vinter. Sommaren är alltid som en dvala, för mig en riktig in-between-seasons-period. Har inte riktigt lärt mig att uppskatta den till fullo ännu. Det kanske kommer, det också.   

 

Ligger på golvet i min lägenhet och pustar ut litegrann. Avsaknaden av sittmöbler i den ännu inte riktigt färdiginredda bostaden stör mig inte så mycket faktiskt. Och de är ju faktiskt påväg. Rosa är de dessutom. Har blivit lite dumförklarad för detta färgval. Men det är ju ändå mig vi talar om här. Färgen rosa är ju som fundamentet till allt gott här i världen. 

 

Jag ska laga mat, planera litegrann inför nästa veckas försäsongsläger samt gymma innan jag drar mig mot ännu ett skift på Kungliga Sovingsverket. Helt okej dag, om jag får säga det själv. Här i min ensamhet. 

 

Puss.

 

 

 

& en fin bit - Fleetwood Mac – Gold Dust Woman