petralövberg

Anyhoo, jag åker imorgon. Imorgon. Kommer hem ca en månad senare. Jag har, som den fantastiska tidsoptimist jag onekligen är, varken packat, städat eller diskat. Inte tvättat heller för den delen. Men trots den smygande paniken som börjar frodas i bakhuvet känner jag ändå ett rätt så obefogat lugn. Jag har ändrat inställning till livet. Det löser sig - kanske. Och om det inte löser sig är det varken någon idé att bli förvånad eller anklaga sig själv. Det hjälper inte.

Ett litet råd såhär från nedersta botten. Avgrunden.

Ska ändå göra ett ryck nu. Börja kasta kläder omkring mig, sen mest troligt tröttna och åka till gymmet istället. That's who I am. Jag kommer sakna mitt gym, min ishall och en och annan kompizzzz också. Men samtidigt känner jag ingenting, på nåt sätt. Det ska bli skönt att fly litegrann.

Det här blev bara deprimerande. Så.. hej.