petralövberg

Igår hade jag komponerat ihop en alldeles perfekt sammanfattning av den senaste tiden. Men.. Såklart lyckades jag stänga ner sidan. Istället för att kasta datorn i väggen (vilket var min första intention) slog jag igen locket och åkte till Gränsen. Då ville jag dö.

Tidigare samma dag (igår alltså) tänkte jag åka till backen och försöka orientera mig i det äckelfuktiga flatljuset. Vilken idé, kan man ju tycka. Men.. när jag åkte till backen noterade jag ett ensamt litet liftkort som låg på golvet i förgården. Hmm, undra vems liftkort det där kan vara? tänkte jag och åkte till gränsen. Notera nu att det är MIN bostad jag lämnar, en bostad som BARA JAG bor i. Notera också att jag  faktiskt noterade att min liftkortsficka på täckbyxorna var öppen, täckbyxorna som låg på golvet - bredvid det nämnda liftkortet. Eftersom jag är kriminellt dålig på puzzel, iallafall när det gäller hjärnpuzzling, kom jag först fram till slutsatsen att det var mitt jävla liftkort som låg och hånflinade på golvet i förgården när jag förgäves försökte ta mig in genom grindarna på Dalstation. Då ville jag dö.

En dag senare, ungefär vid samma tidpunkt, har jag nyss varit och intervallcyklat på gymmet och tar på mig skidkläderna inne i Schmedjan då jag märker att min liftkortsficka är öppen. Konstigt, tänkte jag då. Sen faller puzzelbitarna på plats. Det fattades fortfarande ett liftkort. Samma liftkort som låg kvar på samma ställe i den gudsförgätna förgården i Katter-jävla-jåkk. Då ville jag dö.

Resten av dagen spenderades ensam i backen, lyssnandes på Kent. Non stop. Fast jag måste erkänna att det var en helt underbar dag - stålande sol, smörsnö i offpisten och knappt en vindpust på hela fjället. Jag behöver ju nödvändigtvis inte tillägga att det driver in ett stort jävla mörkermoln från Norge. Jävla land. Igen. Men tillägger gör jag ändå. Här ska vi inte ha alltför roligt. Hej.