petralövberg

Det där med Nya Zeeland har etsat sig fast i mitt huvud. Det hade varit så omänskligt skönt att göra nånting. Av livet liksom. Det hade varit grymt att ha ett mål, en destination av något slag. Något som tar mig någonstans. Inte bara detta mönster. Jag behöver - måste - bryta det. Jävligt snart. Annars väntas en mental kollaps. Risken är överhängande iallafall.

Sen tänkte jag lite också. Jag undrar om jag verkligen vill sticka iväg helt solo. Det är ju som en rätt, ja, omställande grej ändå. Fast samtidigt spännande, att dansa iväg ensam alltså. Ah. Jag vet inte. Men planerna/drömmarna, de formas iallafall.