jag vet inte vad det är för dag, jag vet ingenting längre.
Klockan är 02:10 och här sitter jag, i fickiskuren på Sovringsverket. LKAB. Kiruna. Världen. The place to be. Inte just nu kanske. Jag hostar likt en gammal kärring som kedjerökt i trehundrafemtio år... (..paus för bearbetning av hemska minnen från låg- och mellanstadiet) ... och kan inte andas. Jag har mest troligt feber också. Det är inte så skön-t. Något som kommer vara ännu mindre skönt, med de nämnda skavankerna i åtanke, är cykelturen hem från jobbet om ca fyra timmar. Kallt. Uppförbacke. Förkyldning. You name it. Jag har även gjort nånting med min rygg, det känns som att jag har en kniv instucken i bäckenet, sätesmuskeln är öm och mitt högra ben har tappat avsevärd rörelseförmåga (tillbaka till vintern 2009, skitkul). Har jag nämnt att jag älskar livet?
det kommer aldrig finnas tillräckligt med ord för att beskriva denna enastående varelse.
