petralövberg

Jag saknar den där inspirationen, ni vet. Och så välkomnar jag tanken på att tionde december sakta smyger sig närmare. För då är jag fri. Vissa kallar det visst arbetslös, men som att jag bryr mig om det. Jag kallar det fri. Sen blir det Gränsen hela säsongen, med arbete men samtidigt fri som en fågel i paradiset, skulle vilja se mig själv bli less på det där stället. Kommer den dagen, det är nog då det är ute med oss.  

Jag behöver lite mer varierad musik. Det är mycket jag och Thåis just nu. Han hjälper inte med livslusten iallafall, men han är underbar ändå.

Plötsligt hände det förresten (nej, jag vann inte på triss). Plötsligt var jag och Monstret ensamma kvar i stan. Hur detta hände, det är det största mysteriet. Det var ju vi som skulle dra först, vi som skulle uppleva och njuta av livet i stora vida världen, det var ju vi som inte skulle bli fast. Nu har vi två vänner på andra sidan jorden, en i huvudstaden, två till i turkiet och sist men inte minst en hos sin boyfriend i sveriges blåsigaste stad (luleå för er som undrar). Och jag och Tiddis är kvar här. Kiruna. Det här var inte tanken. Verkligen inte.

Imperiet – Alltid rött alltid rätt
Thåström – Släpp aldrig in dom
lyssna och njut, vettja