söndag tjugoförsta mars

det var nånting som fastnat på mig, nåt som aldrig helt försvann.

Det vankas ryssland. Jag var lite nervös och hispig nyss, men sen bara föll jag som en sten. Jag-stenen ligger kvar på marken och lyssnar på Thåström. Ett nödvändigt ont. Ett underbart nödvändigt sådant.

Jag åker imorgon, från denna gudsförgätna plats, till ett antagligen ännu mer miserabelt och deprimerande ställe. Ryssland.

Dax för synkronisering av iPoden, slänga ner lite saker i en väska och sen hoppa i sängen. Vi tänker överraska med att vara först imorgon, jag och Monstret. Vi försöker iallafall.

Och en sak till, spring inte utan bricanyl i kall, torr luft. Jag tackar vägbommen som räddade mig mitt i mitt svimmande.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0