petralövberg

Jag beställde alldeles nyss en telefon, jag tror att det var lite dumt gjort. Men vi går hand i hand, jag och mina dumma gärningar. vi ska gå hand i hand genom livet du och jag..

Jag klarar inte av Kiruna, att komma hem från Gränsen kändes lika peppande som de överkokta fiskbullarna som serverades i matsalen idag. I Gränsen är allting bra, allting är lugnt och skönt. Man gör vad man vill, bara för att man vill göra det. Inga direkta måsten, ingenting. Bara jag, mina vänner och snön. En öl, en barburgare, en god film, klorlukten från SPA:t, mitt gamla sunkiga gym, 26 härliga minusgrader, stjärnorna och tystnaden. Småsaker. Livet.

Och skidåkningen.

För varje sväng när brände det lite mer i mina ovana ben blev jag lite lyckligare. Att det överhuvudtaget brände var en väldigt obekant upplevelse för mig då jag är van att åka skidor konstant hela hösten och vintern fram till premiären. Men iallafall. Att åka skidor är som att inte riktigt existera, eller jo, jag existerar - men jag bara är. Just vad jag är vet jag inte riktigt. Det är iallafall världens härligaste känsla, det går inte att beskriva. Men jag blev tårögd, det säger ganska mycket.

Att det nu dröjer nästan två hela veckor tills jag styr stegen upp mot mitt paradis igen känns inte alls bra. Jag längtar redan.