petralövberg

Mot alla odds och säkert även allas förhoppningar (likaså mina kära föräldrars, vilkas avsikt helt garanterat var att golva mig med denna helg) överlevde jag Pajala. Dock är jag fortfarande förundrad över hur mycket mat man kan lyckas stoppa i sig (i princip bli matad med) på ynka 20 timmar, varav nästan hälften utspelade sig i drömmens värld.

Alltså helt seriöst. Vi kommer fram, vi äter. Och äter. Äter. Och äter lite till, under mordhot från min fars kära mor. Sen sova. Direkt man vaknar blir man skickad till matbordet för frukost, vilken såklart aldrig tar slut. En timme, en gröttalrik, femton mjölkglas och sex smörgåsar senare får man lämna bordet. Inte mätt och belåten - utan på gränsen till explosion. Skönt, tänker man då, jag behöver inte äta mer på flera dagar.

Ack så fel man kan ha. Tre timmar senare - kan tillägga att det var mitt i herrarnas spännande skidskyttelopp - klampar farmor in i vardagsrummet och vi skuttar (rullar vid det här laget) åter igen till bordet. Kött-jävla-soppa. I mängder of course. Hade nog varit magiskt tillfredsställande om man inte varit på gränsen till en uppstötningskaskad redan vid första tuggan.

Men sen fick man åka hem iallafall, efter ett godis-stop på konsum förstås.

Däckade totalt på hemvägen, matkoma (go figure), åkte sedan direkt för att se slutet på avgrundshockeyn som utspelades idag på Lombia ishall, körde en 40 min off-ice och lekte sedan ismaskin i en timme innan det var dax att fälla in vingarna och åka hem. Skrek ikapp lite med Thåström också. Vi är ett sånt underbart team, han och jag.

Ska gå och lägga mig nu, känner att dagen gjort sitt. Har till och med betalat både telefonräkningen, sportsclubsolningarna och även flyttat pengar lite hit och dit (har allvarligt talat ingen koll på vad jag håller på med). Anyhoo, imorgon är det måndag (nähä?). Godnatt.