petralövberg

Det kändes konstigt, trots att tiden som arbetslös bara varade under mitt skiftlags ledigvecka. Men det kändes ändå nytt allting, allt från byxstorlekstjorvandet med gubbarna i förrådet till sittandet på bänken utanför manskapshus D i väntan på bussen. Det var som en lite.. förväntansfull och spännande väntan. Fast såklart, allting var precis som vanligt när man väl kom upp. Lika dammigt, lika mycket kaffe och lika mycket skitsnack (dock hade jag en ny bok, det är ju alltid nåt). Eftermiddagen flöt på utan större missöden, bara Johanna som försökte köra en kofot genom min hand när vi bytte siktdukar. Istället för hål i handen fick jag två blåmärken, ett på vardera sida. Det är oskönt, men förhoppningsvis fick gärningsmannen(kvinnan) ut alla sina agressioner och jag slipper misshandel resten av veckan, höhö.

När jag och Johanna (nu är det inte kofots-johanna jag menar utan min Johanna, om man kan uttrycka sig så... jag måste verkligen hitta ett sätt att hålla isär mina två Johanna Vasara-vänner) cyklade hem var det totalmörkt, och kallt. Hösten är här. Lite skönt faktiskt, men kallt.

Nej, nu ska jag cykla upp på stan, beställa en smörgåstårta, mäta mina fötter och sen cykla ner till LKAB:s gym innan jobbet. Hej.

den här är mysig förresten - Bob Dylan – It's All Over Now Baby Blue