petralövberg

Om exakt en månad har jag levt i nitton år. Det sägs att det nittonde året skall vara det mest meningslösa i en människas liv, mellanåldern - ingenting roligt händer. Men, eftersom jag kommit in i en ny anda, mer positiv och nytänkande, ska jag förstås göra det bästa av mitt livs mest meningslösa år. Och faktiskt, jag tror inte att det ens kan bli mer meninglöst än vad delar det det gångna året varit. Faktiskt.

Jag och fjeppa hade sleepover igår och vi satsade - som vanligt - på att få i oss så mycket mat som möjligt på kortast möjliga tid. Eller mat och mat, godis. Fast vi åt faktiskt thai också. Nyttigt och bra, inteee. Sen vandrade vi in i minnernas värld, kollade på gamla nostalgiska bilder och skrattade ihjäl oss. Det slog mig hur länge vi varit kompisar, jag och Annakaisa. Har känt henne i större delen av mitt liv, ända sen vi som små spinkiga benrangel gled runt på isen i våra glittriga plasthjälmar tills nu. Då vi förvisso fortfarande glider runt på isen, tumlar runt på dansgolv och har allmänt kul, x-antal safarifikor och myskvällar bredare och tyngre.

Imorse gick jag upp, gick till gymmet och körde kondition i en halvtimme (jag hostade inte ihjäl mig, WOHO!) plus lite bröst. Jag råkar, bl.a. pga min fuckade urhoppade axel, vara fruktansvärt svag i bröstmusklerna. Efter ett härligt gympass sitter det alltid fint med en frukost på balkongen i den varma, dock inte helt synliga, solen. Kaffe, fil, ägg och knäckis, min Harry Potter och mysig musik (jag avstod faktiskt till och med kent idag). Krymt skönt. Imorgon börjar min sista vecka på LKAB. Det känns faktiskt sorgligt och jag tror att jag kommer att sakna det.

Oj, vad långt det blev.