petralövberg

Det är kallt ute, det är hyfsat sent på kvällen och kolsvart.
Inte fan befinner en fullt frisk, normal människa på Luossatoppen då?
(Jag erkänner numera att jag varken är frisk eller normal, haha)

Jag går dit upp, för att få vara ensam (igen). Och vad möts jag av (igen)?
Jo, två svarta skuggor med röster som sitter och pratar i startkuren.
MIN startkur. HALLÅ, var ska jag ta vägen egentligen?
Snart tar jag till Hulda. Så illa är det.

Det var skönt att vara ute iallafall, och att sitta däruppe när de två skuggorna äntligen gav sig av. Rensa hjärnan, eller jag skulle nog mer bara säga påfyllning av hjärnan, mer bara tänka. Tänka är fint. Men kallt, som sagt. Kiruna är också ganska fint, från Luossatoppen, sådär en sen höstkväll i slutet på september.

Nu ska jag sova, eller dricka te. Har inte riktigt bestämt mig.

Fick världens "gränsen-flashback" nyss när jag hade kommit hem. Gick omkring i långkalsoner, pösigt linne och mössa. Lite sådär kall och rosig om kinderna. DET är gränsen. Bigtime.

Godnatt, & såhär bra är min mobilkamera i mörker. Skitbra skulle jag vilja säga... noot!