petralövberg

Livet i en uppförsbacke.
Eller jag har faktiskt börjat fundera på om det kanske är en riktigt jävla brant och isig nedförsbacke, eller något som snarare kan liknas mer som ett stup. Där far jag okontrollerat ner utan att se det minsta lilla tecken på att backen/stupet ska plana ut, utan tecken på nånting som kan komma att stanna farten, för snart ramlar jag. Men det är bara jag. Jag, backen och paniken. Jag har nog inte ens skidor på mig, inte ens skidor med slöa stålkanter, det är nog mer plastpåsar jag har på fötterna. Så, ja.. Välkommen till livet i nedförsbacke.

Men jag antar att det är så ibland.
Snart ska jag till Lombia, på tal om ingenting.
Hej