petralövberg

Hemma. Eller hemma och hemma. Jag har ju som kommit hem hemifrån på samma gång. Svårt det där. Det är så underbart skönt att vara i Gränsen, bara fly från allting i den här stan, från verkligenheten och fly från sig själv. Jag tror att det kan vara behövligt ibland, för min del så ofta som möjligt.

Jag har börjat tänka. Jag hade en hemsk ryggdag igår. Ryggen gjorde ont, mina låsningar i bröstryggen gör att jag får typ nackspärr, det strålade ner från ryggen i benet och jag hade världens spänningshuvudvärk hela dan. Jag orkar ju inte gå omkring och ha ont hela tiden, jag kan inte koncentrera mig i skolan heller, för det gör ont när jag sitter ner länge. Jag blir dessutom otrevlig och har inget som helst tålamod. Jag är så jävla less på det här.

Och samtidigt, samtidigt kan jag inte bara ge upp hela mitt liv. Även fast jag vet att jag måste. Åh! Bara tanken på att inte åka skridskor ger mig tårar i ögonen, jag minns hur jobbigt det var att sitta på läktaren i vintras och kolla på de andra när de tränade.

Nä, nu ska jag sluta klaga och spela gitarr istället.