petralövberg

Vi börjar med ett stort krattis, till både Joel och Natta som denna vecka har tagit körkort. Vuxenpoäng? Jajamän!
 Vi slutar nog också här och nu. Hej

Eller nej, lite för mesigt inlägg kanske.
Jag har börjar fundera alldeles för djupt igen. Alldeles för mycket och alldeles för djupt. Det startar iallafall varje gång jag ligger och gör situps på gymmet och stirrar upp i spotlightsen i taket. Vad fanns innan Big Bang? Det kan ju inte ha varit ingenting. Och förresten, vad är ingenting överhuvudtaget? Det kan ju inte finnas nånting som inte är nånting. Ingenting. Det går ju inte att föreställa sig ingenting, jag menar; jag tänker på en vit oändlighet. Vilket inte heller kan finnas, oändligheten alltså. Fast vad finns där bortom? För det kan ju inte vara ingenting, eftersom ingenting inte kan finnas, för då hade ju även ingenting varit någonting. Och då hade det ju inte kunnat heta ingenting.

Ni märker, jag är helt snurrig.

Jag har även tänkt på detta, att vi tror att vi är så stora, så intelligenta och överlägsna. Vi tror att vi, och universum, är så ofattbart stort. Men tänk så är vi bara nanoorganismer allihopa? Någonting större måste väl ändå finnas? Eller? Det kan ju inte bara vara vi, på en enda planet i detta stora, som existerar. Vi kan inte vara ensamma. Och om det hade varit så, då hade det ju varit tragiskt. Det som nästan stör mig mest är att jag aldrig kommer få någon reson på detta. Jag kommer leva med vetskapen om att jag lever i en snurrig ovetskap. Ge mig nåt annat att tänka på istället? Någon? För ingenting kan man ju inte tänka på, ingenting skulle ju faktiskt då vara någonting. Och vad skulle då finnas bortom ingentinget?

Nej, nu får det vara nog. Hej