petralövberg

Jag hade glömt bort hur mycket jag saknade det här. Lukten av valla i vår sunkiga verkstad, dunset av slalomkäppar som slår mot backen och det skarpa ljudet av sylvassa kanter som skär den hårdpackade snön. Och känslan, bara känslan av att svänga, åka. Sväng i sväng, sväng i sväng. Man känner sig helt ensam, ensam i sig själv och det behövs inte mer än det heller. Total fokus. Men sen tar backen slut och man stannar och rätar på sig, inser att ryggen inte klarar av det och vill bara dö. Men det är en annan femma.



Nu ska jag duscha och sen åka på hockey.