petralövberg

sju månader kvar, sju månader kvar till min artonårsdag.
jag vet inte riktigt hur jag känner över den saken.
Fast jag vet ju att jag mest är rädd, rädd för nånting som man inte alls behöver känna rädsla inför. Det kommer säkert bli kul, jag menar, jag-kan-göra-saker-som-jag-inte-får-göra-bara-för-att-trotsa-mina-föräldrar-spänningen kanske försvinner, men det kommer ju något nytt, spännande, istället. Livet.

Jag har varit och tränat, snart ska jag till lombia och kolla på hokki med Annis. Backen är stängd, vilken tur, jag har inte varit med Annis på skitlänge. Kiruna fryser, jag måste nog gå ner till lombia, kallt.

Jag har lite saker att klaga över också (varför bryta min klaga-varje-dag-trend liksom?).
Bussarna, de går inte på söndagar. Vad är det för jävla håla vi lever i? Vi bor typ i den kallaste staden i Sverige, man fryser ihjäl om man skulle sticka ut näsan genom dörren. Bor man då på ena sidan av stan och ska till den andra, då är man ju körd - ihjälfrusen. Jag lovar bussarna i Gällivare går på söndagar, och Gällivare måste vara den största hålan här i trakten. Jag vill flytta från Kiruna, jag behöver lite liv och rörelse runt omkring mig i min ensamhet. Jag behöver en liten, mysig, lite gammaldags lägenhet i nåt mysigt högt hus mitt inne i någon stad, en stad som lever. Inte en stad som har frusit till is. Inte Kiruna.

Nu måste jag agera, tjao