måndag sjuttonde augusti
Mina ben är alldeles möra, inte efter någon särskild ansträngning utan bara av att det har varit så längesen man använt skridskomusklerna. Och efter cykelturen hem, uppför och motvind - som alltid. Det är alltid motvind var man än cyklar här. Undra om det alltid blåser åt alla väderstreck i Kiruna? Eller om det är för mig det alltid är motvind. Att det alltid blåser, det vet vi ju redan.
Mina fötter gör så jävla ont, voltaren och bedövande salva är det som gäller imorgon. Och en massa tejp, stackars mina små tår också.
Men jag är så lyckig!
Inte för själva träningen måste jag erkänna, det är så att Sergei (vår inhyrda ryss) inte är så bra, och vi förstår inte riktigt honom. Står mest bara och ser ut som en klump frågetecken när han står och gormar. Och han har helt störda övningar, men det går. Det är att vara tillbaka som är så skönt.
Lombia, isen, tjejerna, svettlukten och de ömmande fötterna.
Grejt! Åh, jag är så jävla glad.
Nu undrar jag var min mamma och en eventuell middag befinner sig. Auf Wiedersehen, och här får ni en lite uttjatad men ack så bra, och för mig en riktig happy låt.
