petralövberg

Jag vill inte dö, det är sant!
Det är numera joel som tagit min plats som super-emo. Han utstrålade mindre och mindre livsglädje ju längre körkortsteorilektionen fortgick, i takt med att prickarna på mitt kladdpapper blev fler sögs den lilla sista gnutta hopp ut ur mannen bredvid mig. Stackars sate.  

Jag ser bara Gränsen, jag ser bara påsklov. Jag ser inte vattenanalysen, kemiböckerna eller engelskaarbetet. Bara Gränsen. Stek-mode. (Jag ska sluta med att nämna steket i varje inlägg).

Glad är jag iallafall, allting gör mig glad.. nästan. Förutom tant "harrr-du-ätit-upp-min-sushhi". Men henne skiter vi i. För stunden. En ganska lång stund.
Japp, Nu ska jag ta mig an mitt rum. Golvet syns nästan inte för alla kläder, och då ska vi tillägga att mitt rum har en hyfsat stor golvyta. He-he, ich bin schlampig. (det betyder inte det ni tror).

Jag har förresten dammat av mitt gamla.. typ elpiano eller vad det nu är för något och nu försöker jag lära mig Shoreline. Men jag hittar tyvärr ingenting på internet som kan hjälpa mig. En bit in på låten har jag luskat ut iallafall.
Hejdå