, 31/7
Jag har kommit fram till att man tänker som bäst när man inte tänker medvetet, utan bara låter tankarna flöda, det är då det kommer - DET liksom. För mig är det alltid så, idag t.ex när jag gick hem från vilda så började tankar, ord, meningar att formuleras i hjärnan - på ett sånt bra sätt som jag egentligen inte kan formulera mig... Och precis då, då började jag tänka på riktigt, tänka på hur man hade kunnat formulera sig, fördjupade mig i djungeln, den stora hjärn-djungeln, och jag kom ingenstans med de tankarna. Dessutom hade jag förlorat de välformulerade meningar som exakt beskrev hur allting var. Det är som matte, det är inte jag som tänker, jag låter kontoret jobba av sig självt - lösningarna kommer alltid fram, och jag vet inte hur.. Jag tycker då det är märkligt. Men jag tror att det handlar om en strävan efter perfektion, det perfekta finns inom oss men ivern att få det som är så perfekt att komma fram hindrar hela baletten. låt inte rädslan för att ramla hindra dig från att komma i mål. Ett praktiskt "ordspråk" som jag tycker är vettigt nog att hålla fast vid, även om det inte alltid går - men jag tror åter igen att det handlar om att få det perfekta åket (nu har jag hoppat till slalom här), och även här; det perfekta åket kommer aldrig, för vi är för rädda att det inte ska bli perfekt.
Idag har jag kommit hem från stockholm, det har varit skönt där men det är minst lika skönt att vara hemma. Jag uppskattar vädret, vi skrider mot kallare tider, just nu känns det som att det räcker för att förgylla min dag - med hjälp av Vilda, sex and the city och popcornätande. Jag och Vilda tänkte att vi skulle kolla på sex and the city, men vilda var sötsugen så vi gick till Q8 och inhandlade saker att stoppa i oss; jag köpte en glass och popcorn, vilda köpte en munk och en muffin. Vi har kollat några avsnitt av serien som vilda är näst intill lika beroende av som jag är av Harry Potter, vilket inte är lite, samtidigt som vi har försökt att äta popcorn. Den första skålen blev delvis bränd, vi åt upp den och bestämde oss för att poppa mer. Den andra skålen blev inte bränd, men jag lyckades salta den till oigenkännlighet, så efter ett tag bestämde vi oss för att, för tredje gången gillt, poppa den sista påsen med de gyllene kornen. Den sista blev näst intill perfekt, förutom att salt-mästaren (Vilda) hade gått igång med saltet lite för hårt - men kan inte få allt här i livet, jag hade iaf fått två saker; Vilda och kallt väder.
Nu kommer vi till delen av kvällen jag tog upp tidigare i inlägget, det var när jag var påväg hem alldeles ensam som den oerörda kontrasten mellan Stockholm och Kiruna slog mig. Kiruna sover, tänkte jag, och insåg att det verkligen stämde. Tystnaden var så påträngande, kom över mig som en, en.. jag vet inte vad. Tyst var det iallafall, det var här mina formuleringar, formuleringarna som beskrev min känsla ända ut i fingerspetsarna med bara en enda mening. Dum som jag är började jag tänka, och vips - så var alling borta.
Idag fyller Sonny år, grattis Sonny. Och nu ska jag sluta babbla, det är bara jobbigt. Den som läst det här är herre över döden, godnatt.
